Riktiga Papparesor​

Jag drog mig undan efter mitt barns autismdiagnos, först subtilt genom att hoppa över sociala tillställningar och hitta på ursäkter för att slippa träffa vänner. Sen blev det värre. Jag slutade dela mina problem med någon utanför familjen. Jag kände att de inte kunde förstå hur det var att hantera raserianfall, ha otaliga läkartider och ständigt utsättas för dömande blickar från främlingar.

Jag bar allt på mina axlar i tysthet och började falla sönder. Jag blev sur, tillbakadragen, och till och med mitt äktenskap började påverkas. Min fru ville prata, men jag hade inga ord att sätta på det. Den hemska sanningen var att jag skämdes för mig själv, inte för mitt barn. Jag tänkte ”jag borde vara starkare, mer kapabel och ha bättre kontroll.”

Sen kom en dag jag aldrig kommer glömma. Vi var på lekplatsen och mitt barn bara exploderade. Folk stirrade, viskade och skakade på huvudet. Jag ville försvinna. Den natten kände jag mig nakenskalad och ensam och insåg att jag drunknade i isolering. Något måste förändras.

Att ta kontakt var svårt! Att gå med i Autism Dad United Sverige var det som gav mig kontakt igen. För första gången kunde jag prata sanningen om de dåliga dagarna – tårarna, frustrationen och utmattningen – utan rädsla för att bli dömd. Andra pappor nickade förstående eftersom de också hade varit där.

Sakta men säkert började murarna jag byggt runt mig själv rasa. Jag lärde mig att sårbarhet inte är svaghet – det är vägen till gemenskap. Och gemenskap var det jag längtat efter hela tiden.

Idag känner jag mig stöttad och mindre ensam. Jag har vänskaper med pappor från alla hörn av Sverige som påminner mig dagligen om att jag inte är ensam. Vi ger varandra råd, uprmuntran och till och med skratt under de tuffa dagarna. Autism Dad United Sverige gjorde mig synlig. Jag känner mig kopplad, stöttad och stolt över att gå denna resa med pappor som verkligen förstår.