Riktiga Papparesor​

Marken ryckte undan under mina fötter när min son fick sin NPF-diagnos. Jag minns tydligt hur jag satt på läkarmottagningen och försökte ta in orden som för alltid skulle förändra hur jag såg på mig själv som pappa. Min fru höll hårt i min hand, men tankarna bara rusade. Jag tänkte på alla drömmar jag haft för min son – fotbollsmatcher, familjesemestrar, skolan, kompissamtal – och plötsligt undrade jag om något av det var möjligt.

Till en början gick jag in i kampmodus. Jag läste alla böcker jag kom över, kollade otaliga videor och anmälde oss till terapier och program. Jag ville vara den perfekta pappan som hade alla svar, den som bara skulle ”fixa” allt. Men ju mer jag pushade, desto mer frustrerad blev jag. Min son reagerade inte alltid som jag hade hoppats. Vissa dagar kändes det som två steg framåt och tre bakåt. Jag började tro att det var jag som skulle svika – inte bara honom, utan hela familjen.

Skulden smög sig på när huset blev tyst på kvällarna. Jag malde samma tankar – alla gånger jag tappat tålamodet eller inte lyckats få kontakt med honom. Räckte jag verkligen till? Andra pappor berättade om enkla vardagsupplevelser medan min kändes som en uppförsbacke jag inte var förberedd på.

Men något förändrades. En dag såg jag min son leka med sina leksaksbilar. Han tittade inte på mig och hade inte pratat med mig på länge, men något fanns där – ett leende. Ett stilla, äkta leende medan han ställde upp sina leksaker i perfekt rak rad. Då förstod jag att jag inte skulle tvinga in saker i min bild av hur faderskap skulle se ut, utan att min roll var att vara närvarande och fira hans segrar – hur olika de än var från andras.

Det ögonblicket blev början på något nytt. Istället för att försöka fixa började jag lägga märke till. Jag lärde mig att vänta när det behövdes. Jag lärde mig att fira när han tittade på mig, provade ny mat eller kom nära för en snabb kram. Småsaker blev milstolpar. Sakta men säkert minskade frustrationen och kontakten med honom växte.

Men det var inte lätt att göra det ensam. Jag kände att ingen förstod bördan av att vara pappa till ett barn med NPF. Välmenande vänner förstod inte. Även familjen sa ibland saker som ”han växer ur det” eller ”du behöver bara vara striktare”. Allt jag ville var en plats där jag kunde vara öppen och ärlig utan att bli dömd.

Det var då jag hittade Autism Dad United Sverige. För första gången träffade jag andra pappor som förstod vad jag gick igenom. Jag behövde inte förklara varför jag var slut efter ett ICA-besök eller varför jag inte kunde skaka av mig effekterna av ett offentligt raserianfall på timmar. Dessa pappor hade varit där. De delade sina berättelser, vi firade tillsammans som en familj.

Min syn på faderskap har förändrats sedan dess. Att vara pappa till min son handlar inte om att vara perfekt – det handlar om att finnas där. Det betyder att dyka upp även när det är tufft. Det betyder att lära sig ha tålamod, öva självmedkänsla och hitta glädje i de ögonblick som räknas. Autism Dad United Sverige har gett mig en känsla av tillhörighet. Jag går denna resa med andra som förstår, och tillsammans lär vi oss att bli de pappor våra barn behöver att vi ska vara.